I natt är första natten jag kunnat sova utan mardrömmar och som jag har fått sova hela natten. Vaknade med en känsla av att ha feer, genast dök tankarna upp, är det dags nu? Redan?! Får svar på måndag hur mitt immunförsvar ligger till. Idag skiner solen, ska ta och gå ut och njuta av den nu. Ett par minusgrader, så även om snön lyser med sin frånvaro, är det åtminstone vitt av frost på marken. Julen känns avlägsen....

Idag har vi kommit på ett bra sätt att kommunicera, genom brev till varandra. Vi hinner tänka på hur vi formulerar oss innan vi låter den andra ta del av våra tankar. När jag vaknade i morse hade min sambo åkt ett ärende och på bordet låg följande. "Jag har inte ord nog att förklara min sorg när jag ser dig och vet vad du drabbats av. Jag älskar di och kommer alltid att göra det vad som än händer. Vi är ju i allafall två och måste försöka vara starka. Jag tror att det kommer att kännas lite bättre när vi väl fått distans till det hela. Du har alltid varit min längtan."

Mitt svar: " Livet måste gå vidare. Jag är tacksam för varje dag du vill dela det med mig. Men kom ihåg att om du en dag inte vill, så hindrar jag dig inte från att gå. Jag kommer inte känna sorg, bara vara tacksam för den tid du stannade. Jag önskar jag kunde backa tiden och få det ogjort. Från första dagen är det ju bara dig jag älskar och vill dela mítt liv med.

Jag håller med om allt du säger, jag vet att du har rätt. Att jag protesterar är för att skydda mig själv. Jag känner skam, skuld, äckel, allt. Du behöver inte ge mer näring åt de känslorna, de brinner redan hysteriskt i varje del av mig.

Jag älskar dig" Att skriva är ett bra sätt för mig att bearbeta mina känslor, det är därför jag nu i kväll bestämde mig för att blogga. Kanske någon annan kan finna tröst och styrka? Kanske någon kan förstå? Det är hela tiden upp och ner, ibland tänker jag att jag fixar det, men sen kommer de svarta tankarna. Vi kan inte riktigt prata med varandra ännu. Jag hör vad han inte säger och när jag ska säga något gråter jag bara. Ibland tyst och stilla, ibland hysteriskt.

Idag kom svaren. Jag är HIV positiv utan tvekan. Det bästa? Min sambo är FRISK!!!!! Samtidigt som jag känner en oerhörd glädje som inte går att beskriva med ord, blir jag ännu mer förbannad. Vi har levt ihop i två år, hur liten är då inte risken att bli smittad?! Och varför i helvete skulle jag bli smittad?!

Ringer min bästa vän och berättar. Hon berättar att hon i går fick en gråt attack över mitt öde. Lilla lilla gumman, jag har en kronisk sjukdom, du borde känna mig, först blir jag näst intill hanlingsförlamad, sen förbannad. Jag tror hon hade lite dåligt samvete för att hennes första tanke var hennes lilla goa son efter att jag berättat. Var och en står sig själv närmast, när hon landat lite insåg hon hur otroligt det skulle vara att jag genom att hålla honom, krama honom osv skulle kunna smitta honom.

Min sambo och jag pratar en del på kvällen, men jag känner att jag går in i försvar så fort han nämner något om han som sannolikt smittat mig.

Idag på förmiddagen hade jag ny tid hos läkaren för att ta nya prover av den anledningen att utesluta en förväxling. Min sambo följde med för att dels få information, dels ta test han också. Natten var över jävlig, jag visste inte att man kunde gråta så mycket.

Vi fick en mängd info, ingen större risk att jag ska smitta någon i min omgivning, risken att jag skulle smittas själv är under 0.1 promille med tanke på hur många hiv positiva det finns i vår stad. Vi kan skaffa barn osv osv. Hur skulle jag våga det? Tänk OM jag skulle smitta mitt barn?! Men, läkaren säger att det är ca 1% risk att barnet ska bli smittat... So what? Jämför det med risken att jag själv skulle blivit smittad, det är för h.... större chans att vinna på lotto!!!!! Jag får lämna en mängd prover, de ska kolla allt, mitt immunförsvar, hur länge jag varit smittad, hur mycket virus jag har i kroppen osv osv. På fredag får vi svar på HIV testet båda två. SHIT, varför????

Fick samtal från sjukan att jag skulle komma och ta om några prov. Har senaste tiden haft väldigt ont i ryggen och magen, så jag har varit på en miljon provtagningar och röntgen. Nu ringer alltså STD och vill att jag ska ta om prover. På frågan varför, får jag inget direkt svar, sköterskan visste inte riktigt, läkaren hade bara bett henne ringa.

Okey, de har säkert slarvat bort något prov. Alla provsvar skulle ju komma på posten OM det var något tokigt. Bestämmer tid samma dag och åker dit. Väl där möts jag av en läkare, en sjuksköterska och en kurator... Vad är det här? Får gå in i kuratorns rum, väl där börjar läkaren berätta att han är överläkare på infektion. Ditt hiv test har kommit tillbaka, och det är positivt. Han måste skämta med mig. HIV testet gjorde jag ju bara för att dom frågade om jag ville, jag är väl inte sjuk?! Tyvärr hade jag fel.

Dom pratade massor, "nu finns bra behandlingar, du kommer leva tills du blir gammal bla bla bla". Min enda tanke var "Hur dör jag så snabbt och smärtfritt som möjligt?" Vem har smittat mig? Hur ska jag berätta för min sambo, vem har jag smittat?

Efter ca 45 minuter ansågs jag vara så stabil att jag kunde få åka hem. Det första jag gjorde var att ringa min ena syster och stortjuta. Snälla, jag har fått  veta att jag är hiv positiv, min sambo kommer att kasta ut mig, snälla får jag bo hos er?

"Men herregud" var min älskade systers första kommentar. Klart du får men tror du verkligen han gör det? Ja, jag var helt övertygad, han kommer hata mig. Sen kom de bästa orden "jag önskar du inte var för långt borta för en kram".

Hem, börja planera för hur jag skulle berätta. Samtidigt som jag sitter och tokgråter ringen min allra bästa vän. Hon hör att något är på tok och jag häver det ur mig "jag är hiv positiv". Hon är verkligen min bästa vän och jag visste att hon inte har fördomar och att hon skulle och kommer att stötta mig.

Min plan för att berätta för min sambo är att han ska få komma hem, vi ska sätta oss ner och jag ska försöka berätta så smidigt som möjligt. När han öppnar dörren är det första han frågar " vad har hänt" och jag häver det ur mig. Hans reaktion? "Jag älskar dig, vi fixar det här"